En xantippas betraktelser

Jag är tydligen mycket svår att väcka. Står man inte bortom ett visst avstånd från mig kan man (i bästa fall) råka ut för ett finger i ögat eller (i värsta fall) få vissa kroppsdelar lynchade. Jag ska dock bevara er från att hänga ut vilka dessa är. Den verbala attacken kan man tyvärr inte undkomma. Oavsett om man står i andra sidan av rummet. I nästa rum. I rummet bredvid. Jag må vara ökänd som en xantippa men även jag har goda sidor.

Som häromdagen när jag städade hela lägenheten. Och inte sa ett ord om att toalettpapperet är slut varje gång man behöver göra nummer 2. Istället knep jag hårt och tätt. Dessutom nämnde jag inte ens att vi hade slut på diverse hygienartiklar. Vem behöver lukta gott liksom? Lite härliga odörer här och var är hur välkommet som helst. Mögelost om man vänder på foten. Syrlig dressing om man lyfter på armen. Luktar självaste saluhall här. Vem kan klaga? Det hela blir direkt lätt att handskas med när GK säger att han gillar mig lite smutsig. Och så dom ögonen. That's it. Jag blir from och mumlar nåt om att han är min gud varpå jag uppfyller varje önskan han har.

Så, fattar ni? Jag är trots allt världens bästa flickvän.

Ibland är livet så härligt att leva.

Jag är lycklig.

Med han vid min sida.

Till Min Rüya

   
 Det intresserar mig inte vad du arbetar med,
Jag vill veta vad du längtar efter, och om du vågar möta ditt hjärtas röst.

Det intresserar mig inte hur gammal du är,
Jag vill veta om du kan riskera att se ut som en dåre,
för kärlekens, för drömmarnas skull, för äventyret att leva.

Det intresserar mig inte vart du befinner dig eller vart du har befunnit dig,
Jag vill veta om du har blivit öppnad för livets svek,
eller om du har blivit förtorkad och sluten,
av rädsla för mer smärta.
Jag vill veta om du kan stanna kvar i smärtan, min eller din egen,
utan att röra dig för att dölja den eller ta bort den.
Jag vill veta om du kan finnas i glädje, min eller din egen;
om du kan dansa hängivet och låta extasen fylla dig från topp till tå
utan att vara försiktig eller realistisk
eller tänka på det begränsande i att vara människa.

Det intresserar mig inte om den historia du berättar för mig är sann,
Jag vill veta om du kan göra någon annan besviken för att förbli sann mot dig själv;
om du kan härda ut anklagelsen att svika för att inte svika din egen själ.
Jag vill veta om du kan vara trogen och därigenom pålitlig.
Jag vill veta om du kan se skönheten även om den inte är vacker varje dag.
Jag vill veta om du kan leva med misslyckande, ditt eller mitt,
och ändå låta lycka genomsyra din kropp.

Det intresserar mig inte var du bor eller hur mycket pengar du har,
Jag vill veta om du kan stiga upp efter en natt av sorg och förtvivlan,
trött och plågad ända in i märgen, och ändå kunna göra vad som behövs.

Det intresserar mig inte vem du är eller hur du hamnade här,
Jag vill veta om du kan stå mitt i elden tillsammans med mig
och inte dra dig undan.

Det intresserar mig inte vad du har gjort eller vart du kommer ifrån,
Jag vill veta vad som bär dig framåt inom dig,
när allt annat sviktar och försvinner.
Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv,
och om du verkligen tycker om ditt eget sällskap
i dem tomma ögonblicken.

Jag Älskar Dig - Som Jag Aldrig Älskat Någon Annan


Jag minns det som igår. Saknar dig Charlotta.

Ett accepterande. Ett noterande med ryck på axlarna som följd.
Tydligen var det inte viktigare än så. Det gör mig ont att inse.

Innebörden av att behandla andra som du själv vill bli behandlad tycks inte längre vara essentiell. Den kanske aldrig riktigt har varit det heller. Kanske är det jag som har vantolkat uttrycket. Jag gör ju obestridligen fem eller flera fel om dagen.

Har begrundat det här med stort eftertryck. Men alltjämt inte funnit svar. Desto mer jag tänker på det desto mer uppgiven blir jag. Kanske helt enkelt borde göra en en personlighetsrenovering. Sluta vara jag liksom.




(Måste bara markera att detta endast är reflektioner. Naturligtvis kommer jag aldrig bli nån annan än Rüya.
Som rasar, omfamnar och förlåter. Eller blir rasad på.)


Men jag har också gränser.

För några dagar sen kom en viss GK hem mycket forcerad. Ögonen på honom tindrade och hela hans uppenbarelse tjöt salighet. Konstigt kan man tycka med tanke på att han precis hade avslutat ett tolv timmars långt arbetspass. Jag måste ha stirrat på honom förundrat för så fort han hämtat andan kom explikationen:

GK
- Älskling! Jag måste ta med mig handduken till jobbet.

Jag
- Jaså, varför det?

GK
- Jo för inatt duschade alla grabbarna på jobbet tillsammans.

Jag har funderat på det här länge. Vad betyder det? Att min man i smyg gillar män och att männen på jobbet gillar män och därmed även min man? Att grabbarna på jobbet mest ser fram emot duschen? Tillsammans? Är det kollektiv belöning? Vad händer egentligen bakom dörrarna på Fresenius?

Trots vilda protester från GK och försök till att bagatellisera är mina misstankar nu väckta. Jag ska undersöka saken minutiöst.

To be continued...


Manligt omhändertagande. Spelar dom även utanför planen?

Välkomna. Jag har varit passiv alltför länge nu. Suttit längs trottoarkanten med en konfunderad fysioni. Sett från höger till vänster. Vänster till höger. Upp och ner. Ner och upp. Vem fan sitter still och bara vrider på sin begåvning i takt med att andra går förbi och faktiskt praktiserar den? Jag gjorde det. Tanken fick mig att rasa. Fan vad jag rasade. Men inte mer. Åtminstone inte över det.

Jag vaknade upp för ett par veckor sen och begrep att jag måste lyfta på röven själv. Även om GK minst 32 gånger om dagen gladligen gör det åt mig. Har tycker tydligen av allt att döma (hans händer, fingrar, i, över, på min gump som sagt 32 gånger dagligen) att jag har en mycket näpen rumpa. Näpen förresten? Känns för övrigt som ett undertryckt utbytesord för mullig och gropig liksom. Borde kanske påvisa GK att försöka vara mer svärmisk. Kort sagt; typ ljuga.

Iallafall, jag har flyttat till Uppsala nu och ska börja studera. Juridik 1, en introduktionskurs till juridik 2 och på så sätt en bakväg in för att nå självaste kandidatexamen i Juridik. Så gör dom som inte är tillräckligt slipade för att söka på sitt betyg/högskoleprov. Som jag. Så igår var jag, med GK i släptåg eftersom mitt lokalsinne kan räknas till det sämsta någonsin, och letade kurslitteratur. GK föreslog ett äventyr för att träna upp min stora belastning. Han tyckte han skulle åka på bussen före och låta mig hitta honom på egen bedrift. Men reviderade sitt förslag efter att jag rasat minst 9 gånger på en halvminut och satte sig snällt ned bredvid mig. På samma buss. Väl med böckerna i mina händer insåg jag att det hela skulle kosta mig 2500 kr. Väl förberedd på priset eftersom jag tjatat och tjatat om att jag vill ha heeelt nya böcker. Men lik förbannat stod jag där mitt i bokhandeln och rasade över kostnaden. Vem fan rasar för att hon får som hon vill?

Ursäkta all text. Ursäkta all fragmentarisk text. Var skyldig att känna in tangentbordet och exercera mig en stund inför mitt gryende blogliv.

Rosenrasande ringa Rüya rapporterar rytandes rubbad rappakalja rörande rubbet.

Idag har jag bara rasat över GK. Framsteg.