Desillusionerad

Ett accepterande. Ett noterande med ryck på axlarna som följd.
Tydligen var det inte viktigare än så. Det gör mig ont att inse.

Innebörden av att behandla andra som du själv vill bli behandlad tycks inte längre vara essentiell. Den kanske aldrig riktigt har varit det heller. Kanske är det jag som har vantolkat uttrycket. Jag gör ju obestridligen fem eller flera fel om dagen.

Har begrundat det här med stort eftertryck. Men alltjämt inte funnit svar. Desto mer jag tänker på det desto mer uppgiven blir jag. Kanske helt enkelt borde göra en en personlighetsrenovering. Sluta vara jag liksom.




(Måste bara markera att detta endast är reflektioner. Naturligtvis kommer jag aldrig bli nån annan än Rüya.
Som rasar, omfamnar och förlåter. Eller blir rasad på.)


Men jag har också gränser.

Kommentarer
Postat av: sara

ringt två dagar nu men kommer inte fram.. ringde fredrik oxå men då var han på jobbet.. hör av dig när du har tid o ork..

o ja jag förstår nog vad den här bloggen handlar om.... men.. jaa, då får vi la prata om det??

2008-01-22 @ 23:24:07
URL: http://leksand.blogg.se
Postat av: tess

va bra för jag vill aldrig att du ska vara någon annan än rüya! (hon är ju liksom bäst)

2008-01-23 @ 08:09:21
URL: http://trescz.blogg.se
Postat av: GK

Nu tycker jag det är dags att du uppdaterar bloggen gumman!

2008-01-24 @ 17:28:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0